Vanligt förekommande scenario som utspelats på senaste tiden i casa el Kewinho: Kewin ligger i soffan efter en lång dag av intensivt datorspelande. Mor Anette anländer till rummet där jag och soffan befinner oss. Mor påpekar (för att uttrycka det försiktigt) att jag ännu en gång inte brytt mig om att tvätta hennes bil, eller göra några av alla de andra saker jag tydligen lovat att göra. Jag svarar helt uppriktigt att jag glömt det och att jag ska försöka komma ihåg det till en annan gång. Mor fnyser.

Ja, det är väl rätt uppenbart att det är jag som är konversationens förlorare, i just detta, och enbart detta, fall. Saken är dock att jag faktiskt talar sanning när jag säger att jag glömt. I normala fall brukar jag anse att mitt minne är ganska trimmat, men inte när det gäller saker som är jobbigt och uttråkande. Coincidence? Knappast. Därför har jag utformat följande tes.

Alla människors minnen är i grunden lika bra. Det finns skillnader, men jag skulle vilja påstå att de i stort sett är försumbara. Vad som lyckas undgå våra minnen och inte skulle jag snarare vilja säga styras av vår motivation och benägenhet att överhuvudtaget faktiskt vilja minnas. Jag har lätt för att komma ihåg totalt meningslös fakta eftersom jag tycker att det är jävligt underhållande att när folk minst förväntar sig det kunna briljera med det. Någon som är väldigt mån om att få bra betyg i skolan kan motivera sig att memorera hela det periodiska systemet (om vi nu antar att man skulle ha ett sådant prov) fastän man tycker att det är astråkigt. Många kan lära sig hitta i en storstad som Malmö på bara en dag om man anser sig behöva göra det. En annan har förvisso precis lärt sig hur Triangeln och Spångatan förhåller sig till varandra, men det är en annan historia…(alternativt kan det förklaras med en total brist på intresse om Malmös geografi).

Summan av kardemumman: Begränsningar av vad var och en av oss kan lära sig är minimala. Vi kan åta oss vad vi vill, och så länge vi är motiverade nog så kan vi klara av det vi åtar oss också! Nu ska jag bara gå och tagga för biltvätten.. 

Min mormor fick en hjärtinfarkt förra helgen. För alla er som undrar varför jag lämnade Majas lilla kalas då så var det därför. Chanserna att hon skulle överleva var 1-2 %. På någon vänster klarade hon sig och är nu pigg och glad sängliggandes på sjukhuset.

1-2 % – det är ganska lite det. Det här med sannolikhet är dock något vi människor använder oss utav när vi inte vet tillräckligt mycket om omständigheterna. Hade läkarna vetat exakt vad som skedde i min mormors stackars kropp och vetat hur den reagerade på alla doser vätskedrivande, blodtunnande och kärlvidgande mediciner så hade de också till 100 % kunnat säga huruvida hon skulle överleva eller ej.

På samma sätt bör man, i teorin, kunna förutspå exakt allt som kommer att ske i framtiden. Men eftersom det (än så länge) är en praktisk omöjlighet för någon människa att reda ut förhållandet mellan alla atomer som finns i universum, så får vi nöja oss med gissningar grundade på sannolikhet tills vidare. Hängde ni inte med? Låt mig då få förenkla mig en aning.

Anta att en snubbe, låt oss säga Malte, precis kastat en tärning i luften. Vilken siffra som kommer att visas när tärningen väl landat på bordet kan varken Malte eller någon annan svara på. Vi kan bara säga att det är 1/6 chans att det blir en fyra, 1/6 chans att blir en femma und so weiter. Om nu någon emellertid hade vetat precis hur Malte hade hållit tärningen vid kastögonblicket, precis hur högt han kastade, vilken rotationshastighet den fick, hur mycket den kommer att påverkas av luftmotståndet och av impulsen med bordet, bordets material och exakta utformning och alla andra små komplikationer som möjligtvis skulle kunna påverka tärningens framfart; ett andetag vars luftmolekyler skulle kunna snudda vid den, en lätt seismisk aktivitet som fick Maltes hand att darra till lite när kastet genomfördes – ja, påverkningsfaktorerna är hiskeligt många, men om de tas med i beräkningarna så kan man med all säkerhet bestämma redan innan tärningen fallit ner till bordet vilket värde som kommer att visas.

Nu hör ni alla dock hur väldigt osannolikt det skulle vara att varsebli allt detta, och ännu mer osannolikt att avgöra huruvida en människa överlever en hjärtinfarkt eller inte, men i teorin är det en full sannolikhet. Så desto mer man lyckas ta reda på om omständigheterna, desto säkrare kan prognoserna sedan bli. Någon som bör begrunda detta är SMHI…

Efter ett från början välämnat telefonsamtal med en varelse av det motsatta könet igår som sedan dessvärre eskalerade i en konversation grundat på ett tragiskt missförstånd, och därefter en kort diskussion med min mor, har jag nu kommit ett steg närmare sanningen om kvinnans oförutsägbara natur.

Tjejer tar allt vi killar säger bokstavligt. Literally speaking. De ignorerar vad som rimligtvis bör vara den egentliga avsikten med det vi försöker få fram och spinner istället vidare på alla miljontals tänkbara tolkningar. Meningen "jag är sugen på glass" bör när det vibreras fram av mina stämband tydas som att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att offra en tjugolapp av mina besparingar för att få knapra i mig en daimstrut. Om vi å andra sidan läser meningen ord för ord, och slår av det logiska tänkandet för en stund, så skulle man mycket väl kunna tro att en plötslig abstinens för kokain blommat upp inom mig.

Vi, den testosteroniserade halvan av mänskligheten, måste tänka som politiker innan vi uttalar oss om något. Ett litet snedsteg och man kan hälsa hem. Att sedan försöka övertyga den kvinnliga åhöraren om den egentliga och rätta avsikten, när misstaget väl är gjort, är nämligen i princip mission impossible. Då räcker knappast ens politisk erfarenhet för att föra en förmånlig argumentation. Lösningen på detta problem mina herrar, får bli nästa steg mot sanningen.

De senaste åren har en helt ny form av såkallad brottslighet blommat upp i det moderna samhället. Föga överraskande är det kanske när jag talar om för er att det är nedladdning och olovlig distribution av upphovsrättsskyddat material över internet jag syftar på. Detta kommer inte att vara ett inlägg om huruvida det är rätt eller fel att ladda ner musik, så ni kan nu andas ut en lättnandens suck.

I Sverige (har inte så stor koll på resten av världen faktiskt) har regeringen tagit fram gåspennorna och ändrat lite i lagboken för att försöka stoppa denna nya brottsvåg. Ipredlagen heter det senaste tillskottet. Med hjälp av denna lag tillåts myndigheter att kolla upp all nätverkstrafik i vårt land. Detta innebär i teorin att all nedladdning skulle kunna upptäckas, men även att snubbarna där uppe vid makten i princip kan läsa alla mail vi skickar till varandra. Frihetskränkande och ett slag i ansiktet på den personliga integriteten menar somliga. So what, säger jag.

Jag tror många använder dessa argument om intrång i privatlivet och dylikt som ett skydd mot deras egentliga avsikter - nämligen att tanka filmer, tv-serier, porr, ja listan är lång över allt som är lättåtkomligt på nätet. Om vi nu antar något så orimligt som att det faktiskt finns ett antal personer som sitter och läser varenda litet mail, eller till och med lyssnar av våra telefonsamtal (vilket inte är någon risk än, så länge du inte är misstänkt av polisen för något dumt du gjort), så skulle det för det första inte finnas någon som helst möjlighet att de skulle komma ihåg ett dyft av det som sagts/skrivits under en hel dag. Och om de inte kommer ihåg det, då finns det ingen anledning att gnälla, eller hur? För det andra skulle de ändå inte få dokumentera något eller berätta för någon annan om något som inte anses vara olagligt. Så det är inte precis som att små hemligheter om vad du hittade på i lördagsnatt skulle spridas till landets alla kvällstidningar.

Nä, enligt mig är den personliga integriteten inte det minsta hotad. Det är bara fejkliberaler som försöker måla upp en bild av ett odemokratiskt Sverige där folkets bästa inte tas på tillräckligt stort allvar. Själv tycker jag då att det svenska folket mår bra och gynnas av ett mer brottsäkert samhälle. Sedan huruvida nerladdning bör klassificeras som kriminellt eller ej tar jag inte ställning till...

Det här med beröm. Jag har svårt för det. Inte för att jag överdoseras av det direkt, men de gånger jag får har jag svårt att ta åt mig av det. Jag har nämligen en tendens att cyniskt och skeptiskt begrunda hur pass mycket man bör värdesätta lovorden när de väl kommer flygande mot en. Här följer lite tankar kring ämnet.

•         Har du nyligen givit en klapp på axeln till personen i fråga som berömmer dig? I så fall är sannolikheten avsevärt större att han/hon berömmer dig för att vara snäll tillbaka, än om en berömning skulle komma rent spontant.

•         Vad har personen för förväntningar på dig? Är de låga så är prisningarna inte speciellt mycket värda. Om jag till exempel skulle laga en pastarätt och vi säger att jag aldrig lagat mat förut (vilket för övrigt inte är allt för långt ifrån sanningen) och pastan blir en stor estetisk katastrof, men den ändå smakar lite sämre än okej, så skulle man ju kunna säga att det var bra gjort av mig för att vara första gången. Fast egentligen var det inte särskilt bra alls.

•         Är personen bättre (alternativt tro sig vara det) än dig i det han/hon berömmer dig för? Då kan det bero på ren sympati över att du är så pass mycket sämre.

•         Vad är det du får beröm för? Jag menar, det är ingen konst (för mig och andra TV-spelare) att ta tre level 9-botar på SSB på en och samma gång. För en utomstående kan det te sig imponerande, men för oss skulle det vara svårare att kasta en tennisboll. Duktiga fotbollsspelare jonglerar med en fotboll i flera minuter som en annan dricker kaffe. I detta fall handlar det om vana och träning, inte att man är någon exceptionell naturbegåvning.

Sammanfattningsvis: Om jag ska kunna känna att jag verkligen presterat något ska jag i princip kunna kasta mig ut på en isrink i full konståkarmondering och få full pott av samtliga, väldigt opartiska, domare. Då skulle jag bli innerligt glad och stolt.

Jag är så trött på allt snack om jämställdhet. Eller egentligen inte på snacket i sig, utan mer på att det överhuvudtaget finns behov för snacket att existera. Är det inte bara naturligt att alla ska ha det lika?

Nja, det har ju inte varit så under större delen av mänsklighetens historia. Mörkhyade personer har förtryckts och mannen har haft mer att säga till om. Fast om man tänker efter är detta egentligen inte så konstigt. Naturens lagar begränsar oss människor att enbart fortplanta oss med oss själva. Evolutionsteorin tillägger dessutom att vi gallrar ut de "sämsta" exemplaren och som en följd av detta blir bara de bästa kvar. En selektion görs med andra ord och nästa generation blir därför optimalt utvecklad. Tanken med detta är att t.ex. en varg som föds med ett ben för lite inte ska bli tillåten att para sig eftersom då större delen av nästa generation av vargflocken då riskerar att bli trebenta och därmed oförmögna att överleva. Den trebente vargen blir till följd av detta utstött av praktiska skäl.

Människan är i sina gener även "kodad" att agera likadant. En individ som sticker ut ska stötas bort. Problemet är att det finns en liten bug i kodningen. Även fast en individ är fullt fysisk kapabel att föra ett optimalt människosläkte vidare, så kan avvikelser i form av exempelvis något så oväsentligt som hudfärgen uppfattas som något negativt som ska sorteras bort. Därför är det ju inte så konstigt att den vite människan som enbart sett andra vita reagerar aggressivt när de plötsligt ser en svart människa.

 Över till mannen. På den gamla goda tiden när vi sprang runt halvnakna och jagade mammutar så var det just mannens roll att jaga (av förklarliga fysiska skäl) medan det var kvinnans roll att uppfostra barnen, sy kläder osv. Det var mannen som ute på sina jakter träffade andra människor (som också var män), och det var därför mannen som började bli mer medveten om saker och ting. De utbytte kunskaper med varandra, blev ovänner med varandra och allt annat som hör människan till. Helt oväntat bör det allstå inte förefalla att det var just mannen som blev den dominerande av de bägge könen.

Det är först nu de senaste 100 åren, för att inte säga de senaste 50-40 åren, som vi på allvar börjat spekulera kring möjligheten att kvinnan faktiskt borde få ha lika mycket att säga till om som mannen (samma gäller förhållandet mellan vita och svarta). I flera tusen år har vi alltså brukat den moral och levt enligt de principer som evolutionen givit oss. Och så förväntar sig folk att vi ska kunna ställa om till helt nytt tankesätt (förvisso bättre) på nolltid. Fnys. Ge det lite tid! Förändringar sker inte över en natt.

Sedan försöker en stor del av befolkningen överdriva det hela ytterligare genom att förespråka total jämlikhet överallt. Det går ju inte. Jag läste i någon tidning att det var många som ville driva på frågan om könsfördelningen i eu-parlamentet. Give me a break. Man ska ju inte fördela det 50/50 bara för att ska så vara. Självklart ska man inte porta kvinnor för att de just är kvinnor, men enligt dessa pådrivningar ska ju man göra precis så mot mannen istället. Nä, alla val av människor till olika poster i samhället, om det så gäller kassaansvarig på Konsum eller eu-parlamentariker, ska göras efter kompetens, no matter what the gender.

Avslutningsvis vill jag, som den självgoda person jag är, dela med mig av lite egenkomponerade visdomsord. Håll till godo

        -       Ordet feminism bör strykas ur den svenska ordlistan. Rättvisa kallas det.

        -       Fullständig jämlikhet är inte rättvisa. Lika förutsättningar är däremot.

        -       Alla människor är lika värda

Okej, den sista snodde jag...

För att ett samhälle ska kunna upprättas krävs det, som jag ser det, att tre krav uppfylls. Dessa följer nedan:

1.      Fysiska förutsättningar. Såväl anatomiska som intellektuella. En häst hade till exempel inte kunnat bygga ett hus och en guldfisk hade inte ens kommit på idén att göra det.

2.      Föda i överflöd och lättillgänglig sådan. Nu menar jag såklart inte att det ska regna äpplen från himmeln eller att man ska kunna bada i mjölk. Det jag menar är att man ska bosätta sig i en omgivning där det finnas så pass mycket bytesdjur, odlingsmöjligheter, vatten m.m. att man inte behöver flytta titt som tätt för att få i sig lite krubb.

När ett sådant ställe är funnet och man inte behöver förlita sig på ett nomadiskt liv längre leder detta till att man får lite mer tid över. Och det är nu det tredje och sista kravet måste växa fram:

3.      Efterfrågan av lyxvaror och därmed tillgång till råvarorna att tillverka dem. Återigen, lyxvaror är inte (till en början i alla fall) definierade som enorma palats med guldkupoler och 200 ljungfruar, utan mer som kläder, redskap, simpla smycken och dylikt. Detta leder nämligen till att olika delar av befolkningen kommer specialisera sig på olika saker och detta leder i sin tur till att man blir beroende av varandra på ett helt nytt plan. Kommunikation blir viktigt, likaså att själv ha något att erbjuda. En unik kultur smyger fram. Och voíla, här har ni ert samhälle!

Några av er kanske anser att det räcker att de två första kraven uppfylls för att man ska kunna klassificera en flock som ett samhälle. Det är klart, myror bygger stackar dit de samlar mat och får skydd. Likaså gör getingarna och säkert flera andra djur. Även våra förfäder levde ursprungligen i små samlar- och jägarsamhällen.
Så varför ser vi inte myror gå runt i käcka hattar eller ett par bin sitta på ett blad och fika lite? Jo, därför att 2 inte egentligen är uppfyllt! Ja, de har en fast boplats dit de samlar mat och där de kan få skydd, men födotillgången är ändå inte tillräckligt stor för att kunna ge de små krabaterna lite "tid över".

Om nu någon av er ändå skulle hitta något exempel på när enbart 1 och 2 är uppfyllda (vilket jag finner högst osannolikt) så har ni hittat ett samhälle utan någon form av ekonomisk stimulans. Inte ett samhälle enligt mig.

Sammanfattning:

När 1 är uppfyllt måste 2 uppfyllas. Då detta skett ska 3 växa fram, och gör antagligen det automatiskt. Denna tillväxt kommer fortsätta att öka exponentiellt.

Men. Eftersom efterfrågan går mot oändligheten och tillgångarna har en faktisk gräns uppstår en del komplikationer när 3 blir för stort. Det är dessa komplikationer, mina damer och herrar, vi kallar i-landsproblem.

Alltså, för att skapa ett samhälle måste ovan nämnda krav uppfyllas, och om man dessutom vill slippa medelålderskriser och livliga diskussioner kring hur potatisen ska tillagas utan att riskera ekonomisk undergång (och därmed samhällets död) måste 3 balanseras.