Det här med beröm. Jag har svårt för det. Inte för att jag överdoseras av det direkt, men de gånger jag får har jag svårt att ta åt mig av det. Jag har nämligen en tendens att cyniskt och skeptiskt begrunda hur pass mycket man bör värdesätta lovorden när de väl kommer flygande mot en. Här följer lite tankar kring ämnet.

•         Har du nyligen givit en klapp på axeln till personen i fråga som berömmer dig? I så fall är sannolikheten avsevärt större att han/hon berömmer dig för att vara snäll tillbaka, än om en berömning skulle komma rent spontant.

•         Vad har personen för förväntningar på dig? Är de låga så är prisningarna inte speciellt mycket värda. Om jag till exempel skulle laga en pastarätt och vi säger att jag aldrig lagat mat förut (vilket för övrigt inte är allt för långt ifrån sanningen) och pastan blir en stor estetisk katastrof, men den ändå smakar lite sämre än okej, så skulle man ju kunna säga att det var bra gjort av mig för att vara första gången. Fast egentligen var det inte särskilt bra alls.

•         Är personen bättre (alternativt tro sig vara det) än dig i det han/hon berömmer dig för? Då kan det bero på ren sympati över att du är så pass mycket sämre.

•         Vad är det du får beröm för? Jag menar, det är ingen konst (för mig och andra TV-spelare) att ta tre level 9-botar på SSB på en och samma gång. För en utomstående kan det te sig imponerande, men för oss skulle det vara svårare att kasta en tennisboll. Duktiga fotbollsspelare jonglerar med en fotboll i flera minuter som en annan dricker kaffe. I detta fall handlar det om vana och träning, inte att man är någon exceptionell naturbegåvning.

Sammanfattningsvis: Om jag ska kunna känna att jag verkligen presterat något ska jag i princip kunna kasta mig ut på en isrink i full konståkarmondering och få full pott av samtliga, väldigt opartiska, domare. Då skulle jag bli innerligt glad och stolt.