Efter en hel natt med dansande på KB var det då dags att bege sig till Malmö C för att ta bussen hem. Och med hela natten menar jag hela natten, eftersom det nu var ljust ute. På bussen, vars interiör var identisk med en stadsbuss och inte med 100-bussen, träffade jag två sysslingar som jag inte träffat på väldigt länge. De kände igen mig och vi snackade lite, och den yngre brodern visade sig gilla Rolling Stones vilket jag uppskattade.

Väl framme vid Höllvikstrand steg jag av som vanligt. Men så när jag börjar vandra hemåt ser jag en full polis stå och grovt trakassera en 91:a vid namn Sebastian Sörensen. Jag går fram till polisen och undrar vad fan han håller på med och får sedan följaktligen höra på ett långt och osammanhängande tal vars enda egentliga poäng visade sig vara att det minsann var han som bestämde. Under tiden jag svarar att jag faktiskt kan anmäla honom för obefogat våld mot minderårig, inser jag att det är Ben Stiller jag står och argumenterar med. Han hade snaggat hår så det var nog därför jag först inte kände igen honom. I vilket fall som helst så ger han till slut efter och börjar prata så där ursäktande och ynkligt och gestikulerande som bara Ben Stiller kan, och vinglar sedan iväg mot centrum.

Jag delade ut tidningar till fots på en gata innan jag gick och hämtade bilen för att snabba på utdelningen. Dagen efter på kontoret sade de wow du delade ut tidningar till fots, det har vi bara en till som gör. Sen fick jag prata med honom och han frågade om jag verkligen klarade av det, och då svarade jag att det var lugnt för att jag bara gjorde det längs vägen hem till bilen. Nästa utdelningsdag då så var jag ju tvungen att leva upp till förväntningarna och plockade upp tidningarna (som alla låg i en blå plastlåda från Ikea) och började dela ut dem. Efter ett tag insåg jag dock att det skulle ta alldeles för lång tid och bestämde mig för att bara springa hem och hämta bilen.

Så jag börjar springa hemåt i natten med den här lådan i famnen. Sen kommer jag ner till stranden, det är soligt och fullt med folk och jag springer ut på en bro som är designad som en V-formad brygga. Ungefär halvvägs ut kommer det en man med en hund och börjar springa bredvid mig, och jag bestämmer mig för att han fan inte ska springa om mig och vi börjar race’a mot slutet av bron. Han vinner med typ ett steg och jag fortsätter ut i sanden mot ett stort hus som ligger på en kulle ovanför en bar. Där träffar jag två småungar som undrar vad jag är för en filur som utför hemliga uppdrag på natten. Jag säger att jag inte har tid att förklara just nu och byter om till en helsvart dräkt och rånarluva och dyker ner i vattnet från altanen. När jag kommer hem igen så är de där och jag förklarar att jag är rättvisans förkämpe nummer ett och att transformerbilen som vakar över staden har glömt bort sitt syfte.

Sen kommer sagda transformerbil till mitt hemliga högkvarter (som är en enorm skyskrapa med massa stora metalliska kuber inuti som flyttar runt sig) och anklagar mig för att vara ond och självisk, varpå jag avslöjar att han och jag kom till jorden tillsammans en gång i tiden men att han blivit skadad och glömt bort vårt syfte. Stor Nooo-scen uppstår och vi börjar strida och rasera skyskrapan när vi inte dodgar de stora metalliska kuberna som håller på att krossa oss. Jag flyr (vi kan båda flyga förresten) och kommer till ett enormt enplansköpcenter där jag försöker lösa säkerhetsvakternas problem med dörrar som ska vara stängda eller inte öppnar sig. Där träffar jag Kajsa som just bytt om till en sjukt snygg och sexig mörkröd klänning med svart spets. Vi står i omklädningsrummet (alltså mitt på golvet i butiken) och Kajsa rodnar när jag säger att hon passar i den och hon vill byta om till sina vanliga kläder och jag vaknar.

© Copyright Helges hjärna™ 2009

Solen sken väldigt skarpt uppe i den klarblåa och väldigt molnfria himmeln. På ön där jag sysselsatte mig med intensiv avkoppling på den kritvita stranden bodde enbart urinvånarna, mörkhyade och gästvänliga sådana. Helt plötsligt spred sig en orolig känsla över ön. En liten stund senare stod det klart varför. Vår planet höll på att invaderas av illasinnade utomjordingar i gigantiska, surrealistiska rymdskepp som bokstavligt talat tycktes titta ner genom molnen, som plötsligt existerade på den nyligen så klara himmeln.

Av okänd anledning rörde de inte ön där jag befann mig. Nu fick jag istället följa hela spektaklet ur en tredjepersonsvy uppifrån. Likt ett civgame fick jag se hur först hela Europa utplånades, följt av Nordamerika. När sedan Afrika zoomades in, så hände inget. Sedan flyttades vyn till Sydamerika och vidare till Östasien och samma procedur upprepades där. Tydligen tyckte inkräktarna att dessa ställen var allt för vackra och anspråkslösa för att förinta.

Tillbaka till ön då. Jo, där hade molnen åter försvunnit och årets upplaga av Expedition Robinson dragit igång. På en lång smal stock ute i havet satt ett antal tävlande med benen vadandes i vattnet, däribland en dvärg, och försökte hålla balansen på den. De flesta hade inga större svårigheter med detta uppdrag, med undantag från dvärgen. Problemet för denne var att stocken av någon ologisk anledning övervägande tyngdes ner likt en gungbräda på den sida där dvärgen var placerad. De andra deltagarna besvärades inte av detta, men dvärgen nådde med sin ringa längd inte upp över vattenytan. Här kommer jag in i bilden igen och försöker förgäves sätta dvärgen i mina knän, men eftersom stocken tyngdes ner desto mer när jag satte mig där också så var det till liten nytta.

Efter en minst sagt tveksam insats i att försöka rädda den lilla krabaten fann jag mig själv stå på ön igen. Fast nu hade jag tredubblat min storlek och likt Gulliver på Lilliputt granskade jag de miniatyriska palmerna. Jag och några okända personer skulle försöka vila oss lite i hängmattorna som…ja, antagligen svävade de eftersom det inte fanns några träd att hänga dem i, eller så fanns det det ändå. Ingen vet. I varje fall så besvärades vi på något märkligt sätt av myrorna, som för övrigt rimligtvis borde ha varit löjligt små, varpå vi tränades av de nu återkomna urinvånarna i att kasta spjut (ungefär av en tandpetares storlek) på dem. Just när jag höll på att bli riktigt vass på att träffa de små krypen gjorde en röst sig påmind genom att plötsligt ljuda över ön. Den var misstänkt lik maggis mammas.

Vi var på en mindre motorbåt. Tillräckligt stor dock för att rymma ett par personer. Det var jag, det var Dick (vars byxände jag vid ett tillfälle bet tag i för att inte glida av vad det nu var jag höll på att glida av), Stisse (som var någon form av utkiksman som kontinuerligt kommenterade vad han såg), antagligen Nedström (såg ej honom, men han höll en ständigt pågående konversation med Stisse) och det var Helge. Båten färdades med relativt hög hastighet på väg mot en stad över något som tydligen var Nilen. Efter en stund utbrister Helge att "nä, nu får det vara dags att krocka!" och uppenbarligen var det så att han hade tillgång till en egen liten båt/hoovercraft som han skulle roa sig med. Jag pekade på en flod som gick parallellt med vår och sa till Helge lite skämtsamt att han kunde köra i den och krocka. Floden var för övrigt full av kajmaner och krokodiler (en krokodil hade tre par ben vilket jag uppmärksammade förvånat, men som jag inte fick någon större respons för). Helge skrockade och svarade med, som jag uppfattade det, ett ironiskt "ja".

                      Huruvida han gjorde det eller inte kommer inte denna historia förtälja, eftersom jag vid något okänt tillfälle materialiserats in i en lokal som till en början såg lite ut som maskinrummet i Titanic (tror till och med handlingen av filmens sista halvtimme spolades förbi i en kort revy). Fullt av folk var det. Långsamt började lokalen förvandlas till något som hade kunnat vara en nattklubb och under förvandligstiden fick jag klart för mig att andra världskriget snart skulle sätta igång. Det skulle inledas med en flygbombning av hamburgare mot vår lokal. Folk brast ut i panik, men det fanns ingenstans att ta sig ut. Jag förstod inte varför utan såg fram emot det. Besvikelsen lade sig dock över mig när jag såg att det var hemmalagade hamburgare som föll ner över oss - inte Burger King's. Samtidigt hade ett fåtal personer insett att det trots allt inte hade varit fel med lite hamburgare varpå de sträckte ut sina armar efter dem.

                      Efter detta inleddes attack nummer två: Musik att dansa till i lokalen! Nu hade rummet definitivt förvandlats till en nattklubb och alla dansade till Elvis Presleys Hound Dog. Minns att jag påpekade för David Persson att det måste vara en bug någonstans eftersom denna låt egentligen släpptes 22 år efter andra världskrigets start (vilket för övrigt skulle förutsätta att kriget började 1934). David verkade inte bry sig så hemskt mycket om vad jag sagt, utan fortsatte leendes dansa vidare. Fler 50- och 60-talsklassiker fortsatte att spelas och jag minns att jag satt utanför och pratade med någon (kan ha varit Tisen) om att detta var riktig musik och att jag minsann kände igen alla låtarna. Det var rätt vackert ute - solen hade precis gått ner, en varm bris fick palmen att svaja lite, havet blänkte och stjärnorna började en efter en att tindra fram. Inga tecken på något hamburgarbombardemang.