Vi var på en mindre motorbåt. Tillräckligt stor dock för att rymma ett par personer. Det var jag, det var Dick (vars byxände jag vid ett tillfälle bet tag i för att inte glida av vad det nu var jag höll på att glida av), Stisse (som var någon form av utkiksman som kontinuerligt kommenterade vad han såg), antagligen Nedström (såg ej honom, men han höll en ständigt pågående konversation med Stisse) och det var Helge. Båten färdades med relativt hög hastighet på väg mot en stad över något som tydligen var Nilen. Efter en stund utbrister Helge att "nä, nu får det vara dags att krocka!" och uppenbarligen var det så att han hade tillgång till en egen liten båt/hoovercraft som han skulle roa sig med. Jag pekade på en flod som gick parallellt med vår och sa till Helge lite skämtsamt att han kunde köra i den och krocka. Floden var för övrigt full av kajmaner och krokodiler (en krokodil hade tre par ben vilket jag uppmärksammade förvånat, men som jag inte fick någon större respons för). Helge skrockade och svarade med, som jag uppfattade det, ett ironiskt "ja".

                      Huruvida han gjorde det eller inte kommer inte denna historia förtälja, eftersom jag vid något okänt tillfälle materialiserats in i en lokal som till en början såg lite ut som maskinrummet i Titanic (tror till och med handlingen av filmens sista halvtimme spolades förbi i en kort revy). Fullt av folk var det. Långsamt började lokalen förvandlas till något som hade kunnat vara en nattklubb och under förvandligstiden fick jag klart för mig att andra världskriget snart skulle sätta igång. Det skulle inledas med en flygbombning av hamburgare mot vår lokal. Folk brast ut i panik, men det fanns ingenstans att ta sig ut. Jag förstod inte varför utan såg fram emot det. Besvikelsen lade sig dock över mig när jag såg att det var hemmalagade hamburgare som föll ner över oss - inte Burger King's. Samtidigt hade ett fåtal personer insett att det trots allt inte hade varit fel med lite hamburgare varpå de sträckte ut sina armar efter dem.

                      Efter detta inleddes attack nummer två: Musik att dansa till i lokalen! Nu hade rummet definitivt förvandlats till en nattklubb och alla dansade till Elvis Presleys Hound Dog. Minns att jag påpekade för David Persson att det måste vara en bug någonstans eftersom denna låt egentligen släpptes 22 år efter andra världskrigets start (vilket för övrigt skulle förutsätta att kriget började 1934). David verkade inte bry sig så hemskt mycket om vad jag sagt, utan fortsatte leendes dansa vidare. Fler 50- och 60-talsklassiker fortsatte att spelas och jag minns att jag satt utanför och pratade med någon (kan ha varit Tisen) om att detta var riktig musik och att jag minsann kände igen alla låtarna. Det var rätt vackert ute - solen hade precis gått ner, en varm bris fick palmen att svaja lite, havet blänkte och stjärnorna började en efter en att tindra fram. Inga tecken på något hamburgarbombardemang.