Solen sken väldigt skarpt uppe i den klarblåa och väldigt molnfria himmeln. På ön där jag sysselsatte mig med intensiv avkoppling på den kritvita stranden bodde enbart urinvånarna, mörkhyade och gästvänliga sådana. Helt plötsligt spred sig en orolig känsla över ön. En liten stund senare stod det klart varför. Vår planet höll på att invaderas av illasinnade utomjordingar i gigantiska, surrealistiska rymdskepp som bokstavligt talat tycktes titta ner genom molnen, som plötsligt existerade på den nyligen så klara himmeln.

Av okänd anledning rörde de inte ön där jag befann mig. Nu fick jag istället följa hela spektaklet ur en tredjepersonsvy uppifrån. Likt ett civgame fick jag se hur först hela Europa utplånades, följt av Nordamerika. När sedan Afrika zoomades in, så hände inget. Sedan flyttades vyn till Sydamerika och vidare till Östasien och samma procedur upprepades där. Tydligen tyckte inkräktarna att dessa ställen var allt för vackra och anspråkslösa för att förinta.

Tillbaka till ön då. Jo, där hade molnen åter försvunnit och årets upplaga av Expedition Robinson dragit igång. På en lång smal stock ute i havet satt ett antal tävlande med benen vadandes i vattnet, däribland en dvärg, och försökte hålla balansen på den. De flesta hade inga större svårigheter med detta uppdrag, med undantag från dvärgen. Problemet för denne var att stocken av någon ologisk anledning övervägande tyngdes ner likt en gungbräda på den sida där dvärgen var placerad. De andra deltagarna besvärades inte av detta, men dvärgen nådde med sin ringa längd inte upp över vattenytan. Här kommer jag in i bilden igen och försöker förgäves sätta dvärgen i mina knän, men eftersom stocken tyngdes ner desto mer när jag satte mig där också så var det till liten nytta.

Efter en minst sagt tveksam insats i att försöka rädda den lilla krabaten fann jag mig själv stå på ön igen. Fast nu hade jag tredubblat min storlek och likt Gulliver på Lilliputt granskade jag de miniatyriska palmerna. Jag och några okända personer skulle försöka vila oss lite i hängmattorna som…ja, antagligen svävade de eftersom det inte fanns några träd att hänga dem i, eller så fanns det det ändå. Ingen vet. I varje fall så besvärades vi på något märkligt sätt av myrorna, som för övrigt rimligtvis borde ha varit löjligt små, varpå vi tränades av de nu återkomna urinvånarna i att kasta spjut (ungefär av en tandpetares storlek) på dem. Just när jag höll på att bli riktigt vass på att träffa de små krypen gjorde en röst sig påmind genom att plötsligt ljuda över ön. Den var misstänkt lik maggis mammas.