Härförleden var jag och min goda vän Patrik Svedman hemma hos mig och, som vi ungdomar numera säger, chillade. När klockan närmade eller kanske till och med passerat midnatt bestämde vi oss för att gå ut på en liten nätt promenad. Uppe på natthimmeln är det i princip molnfritt, något enstaka moln hade trängt sig på. Jag försöker göra mitt bästa för att lokalisera Orions bälte, men kommer fram till att den bara måste vara synbar på vinterhalvåret (med andra ord, jag hittade den inte). Rätt som det är får vi syn på en stjärna som rör sig. Okej, vi förstod båda att det faktiskt inte kunde vara en stjärna som fått för sig att flyga en runda, men det såg ut som det. Nej, det var inte ett flygplan. Stjärnfall (som för övrigt är meteoroider - inte stjärnor) varar inte längre än dryga sekunden. Så vad var det då för lysande partikel som rörde sig över himlavalvet? Teorierna var många, men med största sannolikhet felaktiga. Det fantastiska var att vi lyckades se en till en stund senare.

När vi kom hem sökte vi på internet och fram till att det uteslutande måste ha varit satelliter vi sett. Inte så fantastiskt som jag hade hoppats, men rätt fräckt ändå. Den stora förnedringen fick jag dagen efter när jag skulle berätta om min och Patriks bravad. Inte en jävel trodde på mig. De skrattade, sa att det självklart måste ha varit ett flygplan och när jag bestämt fortsatte att argumentera för min sak kom frågor om hur mycket jag rökt och huruvida utomjordingarnas gästvänlighet var god eller ej. Bittert fick jag erkänna mitt nederlag.

Några nätter senare cyklar jag och Tisen hem från Filippas födelsedagstillställning. Tisen var en av dem som hånat mig för min återgivelse. Så säger jag till henne att vända blicken uppåt bara några minuter så skulle jag visa henne att jag inte hade hittat på. Under de 10-15 minuter vi blev kvar hann vi se fem stycken. Häpen blev hon över att det faktiskt stämde. Jag blev lycklig eftersom jag mot mina egna förväntningar faktiskt lyckats visa henne några satelliter överhuvudtaget. Det skumma var dock att en av de rackarna blixtrade till vid ett tillfälle. Varför? Ingen aning. Tog den ett foto? I så fall, hur skulle en kamerablixt hjälpa en satellit att få en ljusare bild på flera tusen meters höjd? Tja, jag är ingen expert på varken satelliter eller fotografering. I vilket fall som helst, om det nu var så att den fotograferade, är det inte lite scary att det finns satelliter som flyger runt och tar foton lite då och då på oss här nere på marken? Jag lämnar er att begrunda detta för er själva.

Om satelliter

En satellit är ett mindre föremål som kretsar runt ett större föremål. Satelliter behöver allstå inte vara stora plåtmojänger som ger oss TV-kanaler, utan kan även vara månen som kretsar runt Jorden, och Jorden i sin tur är ju i omloppsbana kring solen.

Anyhow, några av er kanske undrar hur i allsin dar det är möjligt för oss här nere på markytan att se ett förhållandevis litet föremål uppe vid atmosfärens slut. Jo det är nämligen precis samma princip som gör att vi ser månen på natten. Månen i sig lyser inte, men när solens ljus träffar månens yta reflekteras det ner mot Jorden och gör den synlig för oss.
Fler frågor eller bara allmänt sugna på att idiotförklara mig? Varsågoda att kommentera.

Jag älskar att bara gå ut en molnfri natt och vända blicken uppåt. Studera alla stjärnor, komma fram till vilken av dem som är polstjärnan, vilken av dem som är Venus, vilken som är Betelguese och så vidare. I allt sökande vandrar tankarna alltid vidare till frågan om det finns liv ute i universum. Självklart finns det det kommer jag alltid fram till. Men hur pass nära är våra närmaste grannar, och har de någonsin avlagt en visit? Möjligheten skulle kunna finnas enligt mig, bara kolla på alla religiösa texter som talar om himmeln till exempel. Inte bara himmelriket och dylikt, utan även andra saker. Jag minns en rad ur Bibeln som säger att Moses lät sig ledas av en pelare av eld som kom från ovan när han skulle ta sitt folk ut ur Egypten. Vem vet om det var några rymdgubbar som satt och lekte med en gigantisk strålkastare på sitt rymdskepp? Nu har några något mer realistiska bibelkonspiratörer dock börjat spekulera kring möjligheten att denna eldpelare i själva verket var ett avlägset vulkanutbrott.

Oavsett vilket så talar väldigt mycket trots allt för att vi aldrig fått besök och aldrig någonsin kommer få det heller. Universum är stort. Otroligt stort. Tänk är det största utrymme ni kan föreställa er och multiplicera det med det högsta tal ni känner till. Ni är inte ens i närheten av universums storlek, som dessutom utvidgas och växer för varje ögonblick som passerar.
Rymdforskare och astronomer har på något sätt kommit fram till att det närmaste solsystem där det finns potentiell möjlighet att liv utvecklats ligger ca 200 ljusår bort. Låt oss anta att det faktiskt finns intelligent liv på en planet där. Förrutom svårigheten att leva tillräckligt länge för att komma hit utan att bryta mot naturens lagar och överskrida ljusets hastighet så ska de först och främst hitta oss. Det är ett bekymmer eftersom de lär behöva en ganska pretty well grym zoom på sina teleskop. Och om de överhuvudtaget hittar oss lär de få sig ett rejält garv. Ett 200 ljusårs avstånd innebär att det ljus de ser lämnade jorden för 200 år sedan. Ni vet, på den tiden när fransmännen sprang runt med facklor i Paris och det ansågs fint med tajta trikåbyxor och en vit vågig peruk. Inte direkt att man tänker "ja men dit åker vi, fan va skoj!".

Den egentliga poängen med detta inlägg var att återge två händelser som inträffat under den senaste veckan men jag kom in lite på sidospår. För att det inte ska bli för drygt och för mycket att läsa på en gång kommer därför fortsättningen i ett nytt inlägg.

En del väldigt simpla företeelser i naturen kan fascinera mig till det yttersta. Så till exempel en vågs uppgång och fall. Att se den långsamt och successivt torna upp sig, med en nästintill majestätisk framförhållning, för att sedan abrupt
och till synes helt oväntat stoppas av en stor sten, vars existens vågen uppenbarligen lyckats undgå, är en fröjd för mitt öga att beskåda.
Avslutningen för vår kära vän består sedan av dess sista desperata försök att hävda sig, resulterandes i ett lätt skvalp längs med stenens yta.

Idag när jag stod och skyfflade upp kaffe på Willys kom en väldigt säregen man förbirullandes på sin handikappomobil eller vad det nu än kan tänkas kallas (det ska tilläggas att mannen ifråga inte är mentalt efterbliven eller något sådant, utan tror "bara" han har gångsvårigheter for some reason). Han handlar ofta i butiken och är alltid så där irriterande glad och pratar med allt och alla. Nu hade han stannat vid mig.

Denna vecka råkade det vara extrapris på Zoegas kaffe. Tre paket till priset av två. Han kommenterade detta och tillade att det var ett fantastiskt erbjudande. "Och det bästa av allt! Det är Mollbergs blandning!" sade han med ett leende följt av en liten konstpaus som med största sannolikhet indikerade på att han ville att jag skulle fråga honom varför han ansåg att just Mollbergs bladning var den bästa.

Även om jag nu överhuvudtaget brytt mig så pass mycket om hans kaffesmak att jag skulle besvära mig att fråga om det, så skulle jag inte hunnit innan en annan kund kom och undrade om vårt erbjudande gällde alla kaffesorter. När han fått det bekräftat böjde han sig ner efter tre Skånerost varvid mannen i fordonet snabbt utbrast att "va! tar du di gröna?! Nä det är för biskt. Mollbergs ska det va". Nu började det nästan låta som att han kände denna Mollberg i fråga och att han hade en riktigt saftig historia på hur han gjorde det. Jag höll tummarna för att slippa höra.



En liten modernare version av det jag idag skådade på Willys.


Jag slapp. Istället började han prata om att man tjänade rätt mycket på sådana här erbjudanden. "Det behöver man inte vara något matematiskt snille för att räkna ut. Fast jag är rätt duktig på matte. Jag kan räkna procent i huvudet, kan du det?". Jag har räknat i princip alla mattekurser som går att räkna på gymnasiet tänkte jag bistert, men svarade artigt att jo det kan jag faktiskt. "Nä det är inte så svårt egentligen. Man ska bara komma underfund med hur allt hänger ihop. Du delar på 10 eller 100 och sen har du relativiteten och då är det bara att lägga till entalssiffrorna. Ja det blir ju inte alltid exakt, men man kommer ganska nära i alla fall." Åh herre gud vilket stolpskott - och börja inte tala om relativiteter när du uppenbarligen inte vet ett dyft om det!

"Keivin" sade han riktigt långsamt och nästan medvetet feluttalat medan han kisade på min namnbricka. "Inget namn jag känner igen. Ja jag har ju bott här i Vellinge sen' 53 (stackare...) så jag känner di flesta här kan jag tala om för dig. Ja jag har haft systerdöttrar som jobbat här också. Just nu har jag en brorson som arbetar här". Oj, en släkting till honom som jobbar här? Kan bli intressant att få reda på vem det är. "Jasså, vad heter han då?" undrade jag, och för första gången var jag faktiskt lite engagerad i samtalet. "Jag tror han är 30...eller nä 25. 30 eller 25 är han, ja det är svårt att hålla reda på alla ska jag säga". Där gav jag upp. Förlorade helt tron på mänskligheten. I died.

För att ett samhälle ska kunna upprättas krävs det, som jag ser det, att tre krav uppfylls. Dessa följer nedan:

1.      Fysiska förutsättningar. Såväl anatomiska som intellektuella. En häst hade till exempel inte kunnat bygga ett hus och en guldfisk hade inte ens kommit på idén att göra det.

2.      Föda i överflöd och lättillgänglig sådan. Nu menar jag såklart inte att det ska regna äpplen från himmeln eller att man ska kunna bada i mjölk. Det jag menar är att man ska bosätta sig i en omgivning där det finnas så pass mycket bytesdjur, odlingsmöjligheter, vatten m.m. att man inte behöver flytta titt som tätt för att få i sig lite krubb.

När ett sådant ställe är funnet och man inte behöver förlita sig på ett nomadiskt liv längre leder detta till att man får lite mer tid över. Och det är nu det tredje och sista kravet måste växa fram:

3.      Efterfrågan av lyxvaror och därmed tillgång till råvarorna att tillverka dem. Återigen, lyxvaror är inte (till en början i alla fall) definierade som enorma palats med guldkupoler och 200 ljungfruar, utan mer som kläder, redskap, simpla smycken och dylikt. Detta leder nämligen till att olika delar av befolkningen kommer specialisera sig på olika saker och detta leder i sin tur till att man blir beroende av varandra på ett helt nytt plan. Kommunikation blir viktigt, likaså att själv ha något att erbjuda. En unik kultur smyger fram. Och voíla, här har ni ert samhälle!

Några av er kanske anser att det räcker att de två första kraven uppfylls för att man ska kunna klassificera en flock som ett samhälle. Det är klart, myror bygger stackar dit de samlar mat och får skydd. Likaså gör getingarna och säkert flera andra djur. Även våra förfäder levde ursprungligen i små samlar- och jägarsamhällen.
Så varför ser vi inte myror gå runt i käcka hattar eller ett par bin sitta på ett blad och fika lite? Jo, därför att 2 inte egentligen är uppfyllt! Ja, de har en fast boplats dit de samlar mat och där de kan få skydd, men födotillgången är ändå inte tillräckligt stor för att kunna ge de små krabaterna lite "tid över".

Om nu någon av er ändå skulle hitta något exempel på när enbart 1 och 2 är uppfyllda (vilket jag finner högst osannolikt) så har ni hittat ett samhälle utan någon form av ekonomisk stimulans. Inte ett samhälle enligt mig.

Sammanfattning:

När 1 är uppfyllt måste 2 uppfyllas. Då detta skett ska 3 växa fram, och gör antagligen det automatiskt. Denna tillväxt kommer fortsätta att öka exponentiellt.

Men. Eftersom efterfrågan går mot oändligheten och tillgångarna har en faktisk gräns uppstår en del komplikationer när 3 blir för stort. Det är dessa komplikationer, mina damer och herrar, vi kallar i-landsproblem.

Alltså, för att skapa ett samhälle måste ovan nämnda krav uppfyllas, och om man dessutom vill slippa medelålderskriser och livliga diskussioner kring hur potatisen ska tillagas utan att riskera ekonomisk undergång (och därmed samhällets död) måste 3 balanseras.

Nv1,2,3B meriter:

- Bästa resultat av alla ettor på första diagnostiska provet i Engelska A
- Sämsta reultaten någonsin på natoniella provet i Matematik C (routourett)
- Vinst över BF i fånga flaggan
- Champions of klassfejden 2009

Någon som kommer på något mer får gärna tillägga detta i kommentarer.

Tack för dessa tre år. Här följer en hyllning till er alla =)

Jimmy och Leffe. Radarparet i klassrummen. Stod för alla bondningar med lärarna. Jimmy med alla sina sjuka idéer och Leffe som gjorde verklighet av dem. Tillsammans bidrog ni till flera roliga stunder i klassrummen och framför allt utanför.

Töserna. Vad hade jag gjort på alla mattelektioner utan er? Tillsammans gjorde vi allt annat än att räkna matte - från innovativt berättelseskrivande till diskussioner om vem som hade störst bröst. "Bensträckorna" resulterade alltid i en åtminstone 20 minuter lång fika i IT-caféet. Visst ledde det till att vi alla underpresterade aningen på proven men vafan, jag ångrar inte en sekund av våra stunder. Tack från den heterosexuelle gaykompisen.

Malte. Min trogna projektkompanjon. Vi tar fan priset i konsten att få ut någonting av ingenting. Med en analys som var fem gånger större än avhandlingen säkrade vi vårt betyg i den kursen. Klockrent!

Söder, Skjöld, Fredde & Silje. Jag får väl erkänna att jag inte umgåtts särskilt mycket med er. Med era högljudda diskussioner på lektionerna gjorde ni er ständigt påminda av er existens dock, och ni sa alltid vad vi andra oftast bara tänkte.

Svedman. Aka DJ Svedmani, Murloc. Du var alltid den personen man kunde prata om vad som helst när som helst. Med tankar flummigare och mer random än mina egna förgyllde du mina dagar många gånger.

Putte, Nedström och Stisse (och later David). Stod för de helt underbara skämten och dissarna till allt och alla. En helt grym balans hade ni mellan att vara klassens såkallade "stud" och klassens pajasar.

Jonathan. Ställde frågorna ingen annan ställde. Berättade vitsarna ingen annan förstod. Trollade med kort som ingen annan. När du väl satte dig in för något gjorde du det med glödande passion och såg till att bli bra på det - även om det ledde till dissar från oss andra.

Dick. Klassens casanova. Ändrade appearance oftast och mest av alla. Brann för drakar och har nog sannerligen upplevt det mesta.

Emile. Trots din frånvaro det sista året hade vi många jävligt balla stunder tillsammans. Med ett synfel som få och en härkomst från V. Ingelstad drog du till dig flera långa skrattstunder åt hela klassen.