Jag älskar att bara gå ut en molnfri natt och vända blicken uppåt. Studera alla stjärnor, komma fram till vilken av dem som är polstjärnan, vilken av dem som är Venus, vilken som är Betelguese och så vidare. I allt sökande vandrar tankarna alltid vidare till frågan om det finns liv ute i universum. Självklart finns det det kommer jag alltid fram till. Men hur pass nära är våra närmaste grannar, och har de någonsin avlagt en visit? Möjligheten skulle kunna finnas enligt mig, bara kolla på alla religiösa texter som talar om himmeln till exempel. Inte bara himmelriket och dylikt, utan även andra saker. Jag minns en rad ur Bibeln som säger att Moses lät sig ledas av en pelare av eld som kom från ovan när han skulle ta sitt folk ut ur Egypten. Vem vet om det var några rymdgubbar som satt och lekte med en gigantisk strålkastare på sitt rymdskepp? Nu har några något mer realistiska bibelkonspiratörer dock börjat spekulera kring möjligheten att denna eldpelare i själva verket var ett avlägset vulkanutbrott.

Oavsett vilket så talar väldigt mycket trots allt för att vi aldrig fått besök och aldrig någonsin kommer få det heller. Universum är stort. Otroligt stort. Tänk är det största utrymme ni kan föreställa er och multiplicera det med det högsta tal ni känner till. Ni är inte ens i närheten av universums storlek, som dessutom utvidgas och växer för varje ögonblick som passerar.
Rymdforskare och astronomer har på något sätt kommit fram till att det närmaste solsystem där det finns potentiell möjlighet att liv utvecklats ligger ca 200 ljusår bort. Låt oss anta att det faktiskt finns intelligent liv på en planet där. Förrutom svårigheten att leva tillräckligt länge för att komma hit utan att bryta mot naturens lagar och överskrida ljusets hastighet så ska de först och främst hitta oss. Det är ett bekymmer eftersom de lär behöva en ganska pretty well grym zoom på sina teleskop. Och om de överhuvudtaget hittar oss lär de få sig ett rejält garv. Ett 200 ljusårs avstånd innebär att det ljus de ser lämnade jorden för 200 år sedan. Ni vet, på den tiden när fransmännen sprang runt med facklor i Paris och det ansågs fint med tajta trikåbyxor och en vit vågig peruk. Inte direkt att man tänker "ja men dit åker vi, fan va skoj!".

Den egentliga poängen med detta inlägg var att återge två händelser som inträffat under den senaste veckan men jag kom in lite på sidospår. För att det inte ska bli för drygt och för mycket att läsa på en gång kommer därför fortsättningen i ett nytt inlägg.