Idag när jag stod och skyfflade upp kaffe på Willys kom en väldigt säregen man förbirullandes på sin handikappomobil eller vad det nu än kan tänkas kallas (det ska tilläggas att mannen ifråga inte är mentalt efterbliven eller något sådant, utan tror "bara" han har gångsvårigheter for some reason). Han handlar ofta i butiken och är alltid så där irriterande glad och pratar med allt och alla. Nu hade han stannat vid mig.

Denna vecka råkade det vara extrapris på Zoegas kaffe. Tre paket till priset av två. Han kommenterade detta och tillade att det var ett fantastiskt erbjudande. "Och det bästa av allt! Det är Mollbergs blandning!" sade han med ett leende följt av en liten konstpaus som med största sannolikhet indikerade på att han ville att jag skulle fråga honom varför han ansåg att just Mollbergs bladning var den bästa.

Även om jag nu överhuvudtaget brytt mig så pass mycket om hans kaffesmak att jag skulle besvära mig att fråga om det, så skulle jag inte hunnit innan en annan kund kom och undrade om vårt erbjudande gällde alla kaffesorter. När han fått det bekräftat böjde han sig ner efter tre Skånerost varvid mannen i fordonet snabbt utbrast att "va! tar du di gröna?! Nä det är för biskt. Mollbergs ska det va". Nu började det nästan låta som att han kände denna Mollberg i fråga och att han hade en riktigt saftig historia på hur han gjorde det. Jag höll tummarna för att slippa höra.



En liten modernare version av det jag idag skådade på Willys.


Jag slapp. Istället började han prata om att man tjänade rätt mycket på sådana här erbjudanden. "Det behöver man inte vara något matematiskt snille för att räkna ut. Fast jag är rätt duktig på matte. Jag kan räkna procent i huvudet, kan du det?". Jag har räknat i princip alla mattekurser som går att räkna på gymnasiet tänkte jag bistert, men svarade artigt att jo det kan jag faktiskt. "Nä det är inte så svårt egentligen. Man ska bara komma underfund med hur allt hänger ihop. Du delar på 10 eller 100 och sen har du relativiteten och då är det bara att lägga till entalssiffrorna. Ja det blir ju inte alltid exakt, men man kommer ganska nära i alla fall." Åh herre gud vilket stolpskott - och börja inte tala om relativiteter när du uppenbarligen inte vet ett dyft om det!

"Keivin" sade han riktigt långsamt och nästan medvetet feluttalat medan han kisade på min namnbricka. "Inget namn jag känner igen. Ja jag har ju bott här i Vellinge sen' 53 (stackare...) så jag känner di flesta här kan jag tala om för dig. Ja jag har haft systerdöttrar som jobbat här också. Just nu har jag en brorson som arbetar här". Oj, en släkting till honom som jobbar här? Kan bli intressant att få reda på vem det är. "Jasså, vad heter han då?" undrade jag, och för första gången var jag faktiskt lite engagerad i samtalet. "Jag tror han är 30...eller nä 25. 30 eller 25 är han, ja det är svårt att hålla reda på alla ska jag säga". Där gav jag upp. Förlorade helt tron på mänskligheten. I died.