Jag delade ut tidningar till fots på en gata innan jag gick och hämtade bilen för att snabba på utdelningen. Dagen efter på kontoret sade de wow du delade ut tidningar till fots, det har vi bara en till som gör. Sen fick jag prata med honom och han frågade om jag verkligen klarade av det, och då svarade jag att det var lugnt för att jag bara gjorde det längs vägen hem till bilen. Nästa utdelningsdag då så var jag ju tvungen att leva upp till förväntningarna och plockade upp tidningarna (som alla låg i en blå plastlåda från Ikea) och började dela ut dem. Efter ett tag insåg jag dock att det skulle ta alldeles för lång tid och bestämde mig för att bara springa hem och hämta bilen.

Så jag börjar springa hemåt i natten med den här lådan i famnen. Sen kommer jag ner till stranden, det är soligt och fullt med folk och jag springer ut på en bro som är designad som en V-formad brygga. Ungefär halvvägs ut kommer det en man med en hund och börjar springa bredvid mig, och jag bestämmer mig för att han fan inte ska springa om mig och vi börjar race’a mot slutet av bron. Han vinner med typ ett steg och jag fortsätter ut i sanden mot ett stort hus som ligger på en kulle ovanför en bar. Där träffar jag två småungar som undrar vad jag är för en filur som utför hemliga uppdrag på natten. Jag säger att jag inte har tid att förklara just nu och byter om till en helsvart dräkt och rånarluva och dyker ner i vattnet från altanen. När jag kommer hem igen så är de där och jag förklarar att jag är rättvisans förkämpe nummer ett och att transformerbilen som vakar över staden har glömt bort sitt syfte.

Sen kommer sagda transformerbil till mitt hemliga högkvarter (som är en enorm skyskrapa med massa stora metalliska kuber inuti som flyttar runt sig) och anklagar mig för att vara ond och självisk, varpå jag avslöjar att han och jag kom till jorden tillsammans en gång i tiden men att han blivit skadad och glömt bort vårt syfte. Stor Nooo-scen uppstår och vi börjar strida och rasera skyskrapan när vi inte dodgar de stora metalliska kuberna som håller på att krossa oss. Jag flyr (vi kan båda flyga förresten) och kommer till ett enormt enplansköpcenter där jag försöker lösa säkerhetsvakternas problem med dörrar som ska vara stängda eller inte öppnar sig. Där träffar jag Kajsa som just bytt om till en sjukt snygg och sexig mörkröd klänning med svart spets. Vi står i omklädningsrummet (alltså mitt på golvet i butiken) och Kajsa rodnar när jag säger att hon passar i den och hon vill byta om till sina vanliga kläder och jag vaknar.

© Copyright Helges hjärna™ 2009

Jag är inte materialistisk. Jag föredrar snarare, oftast i alla fall, att leva spartanskt. Inte för att det är något fel med materialism egentligen. Tvärtom, så anser jag att det är detta fenomen som drivit och motiverat människan i alla tider att förbättra sin tillvaro genom nya kunskaper och innovationer (och revolutioner för den delen) när livet sett lite grått och trist ut. Just nu befinner jag mig i ett skede i livet där jag känner att min tillvaro hade blivit mycket blommigare och färggrannare om ett otroligt stort belopp pengar hade hamnat i min ägo. Och jag känner på mig att jag kommer att vara fast i det här skedet ett tag framöver.

-    Men Kewin, du sa precis att du föredrog ett enkelt liv! Vad ska du
     då med pengar till?

Jag vet, det är lite paradoxalt. Saken är dock att en mans frihet begränsas av hans kapital. Säg vad ni vill, men så är det. Pengar är en av nycklarna till lycka i livet. Jag vill kunna göra vad jag vill när jag känner för det, utan att först behöva se igenom all spindelväv i plånboken. Jag behöver alltså bli rik. Frågan är hur. Efter lite tankeverksamhet kom jag fram till följande:

DE SJU VÄGARNA TILL RIKEDOM

·         Plugga dig till en grym utbildning och se sedan pengarna rulla in 
          på bankkontot. Plugga i minst fem år och vänta ytterligare en så där 15-20 år
          innan du faktiskt kan kalla dig rik? Tror inte det.

·         Jobba dig upp till toppen av ett företag och sug ut alla anställdas löner
          efter det. Låter sannerligen lockande, men det känns lite väl ansträngande att
          klättra hela den vägen först.

·         Kom på en riktigt bra och aldrig förut skådad idé/produkt och
          marknadsför den. Helt klart det ultimata. Då ska man bara kläcka idéjäveln…

·         Gift dig rik. Uh-uh, inte så länge Maggi tycker om mig (skulle vara något om
          hon blev rik i och för sig).

·         Vinn på spel eller lotteri. Sannolikheten att göra det är ungefär lika stor som
          att någon faktiskt tycker att denna dynga är underhållande att läsa.

·         Bli fotbollsproffs. För lat för att träna ordentligt och seriöst (Emilia har t ex
          sätt mig in action på formtoppen). Sedan har jag kanske inte riktigt
          stjärnpotentialen heller.

·         Genomför en stor och riktigt igenomtänkt kriminell kupp. Tja, varför inte?
          Som jag ser det är det faktiskt den nästbästa av de alternativ som finns. Fast
          så sätter man ju hela sin frihet (den jag faktiskt eftersträvar) på spel.


Eller så får jag nöja mig med att leva ett helt vanligt, lagom ekonomiskt stimulerande liv.

Se den.
En flod.
Vattnet forsar i ett ganska högt tempo bort mot horisonten.
Ser du?
I floden flyter det djur. Alla sorters djur.
Även människor. Massor av människor. Svarta som vita, snedögda som rundögda.
Föremålen rinner med. Cyklar, brödrostar, paraplyn, matteböcker.
Alla dras med.
Ett antal försöker simma motströms.
Några enstaka klamrar sig fast vid kanten.
De allra flesta flyter helt omedvetnes bortom synhåll.
Bortom synhåll från oss.
Du och jag, ståendes vid flodbrynet.
Då och då plaskar vi lite försynt i vattnet med fötterna.
Lyssnar på porlandet. Känner vinden få håret att lyfta.
De andras hår är för blöta.
De känner inte vad vi känner. De hör inte porlandet, de är en del av det.
Vi kan vända om, gå och sätta oss vid trädet.
Här kan vi göra vad vi vill.
Följ med, låt mig visa dig.
Låt mig visa dig min värld.
Jag hittade den.
Följ med.

            
             Beskåda: Filippas outfit!

Min mormor fick en hjärtinfarkt förra helgen. För alla er som undrar varför jag lämnade Majas lilla kalas då så var det därför. Chanserna att hon skulle överleva var 1-2 %. På någon vänster klarade hon sig och är nu pigg och glad sängliggandes på sjukhuset.

1-2 % – det är ganska lite det. Det här med sannolikhet är dock något vi människor använder oss utav när vi inte vet tillräckligt mycket om omständigheterna. Hade läkarna vetat exakt vad som skedde i min mormors stackars kropp och vetat hur den reagerade på alla doser vätskedrivande, blodtunnande och kärlvidgande mediciner så hade de också till 100 % kunnat säga huruvida hon skulle överleva eller ej.

På samma sätt bör man, i teorin, kunna förutspå exakt allt som kommer att ske i framtiden. Men eftersom det (än så länge) är en praktisk omöjlighet för någon människa att reda ut förhållandet mellan alla atomer som finns i universum, så får vi nöja oss med gissningar grundade på sannolikhet tills vidare. Hängde ni inte med? Låt mig då få förenkla mig en aning.

Anta att en snubbe, låt oss säga Malte, precis kastat en tärning i luften. Vilken siffra som kommer att visas när tärningen väl landat på bordet kan varken Malte eller någon annan svara på. Vi kan bara säga att det är 1/6 chans att det blir en fyra, 1/6 chans att blir en femma und so weiter. Om nu någon emellertid hade vetat precis hur Malte hade hållit tärningen vid kastögonblicket, precis hur högt han kastade, vilken rotationshastighet den fick, hur mycket den kommer att påverkas av luftmotståndet och av impulsen med bordet, bordets material och exakta utformning och alla andra små komplikationer som möjligtvis skulle kunna påverka tärningens framfart; ett andetag vars luftmolekyler skulle kunna snudda vid den, en lätt seismisk aktivitet som fick Maltes hand att darra till lite när kastet genomfördes – ja, påverkningsfaktorerna är hiskeligt många, men om de tas med i beräkningarna så kan man med all säkerhet bestämma redan innan tärningen fallit ner till bordet vilket värde som kommer att visas.

Nu hör ni alla dock hur väldigt osannolikt det skulle vara att varsebli allt detta, och ännu mer osannolikt att avgöra huruvida en människa överlever en hjärtinfarkt eller inte, men i teorin är det en full sannolikhet. Så desto mer man lyckas ta reda på om omständigheterna, desto säkrare kan prognoserna sedan bli. Någon som bör begrunda detta är SMHI…

Tillåt mig att få inneha äran att få presentera ett par utomordentligt fantastiska exemplar av den numera världsdominerande rasen homo sapiens sapiens.

Per är den sortens person som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Interagering är inte det han försöker eftersträva mest i sin vardag, men då situationen kräver det sitter han helst passivt och lyssnar på vad de andra har att säga. Helst av allt är han ensam och vandrar runt i sin egen lilla värld.

Svens synonym torde vara livsnjutning, eller möjligtvis lathet. Han gör allt han kan för att få ut det bästa av varje situation, utan att bry sig ett skvatt om eventuella konsekvenser. Att få ut det bästa av varje situation definieras för övrigt här bäst och oftast som att ta det väldigt lugnt – helst på en solstol en härlig sommardag eller i ett härligt umgänge med sina polare. ”Onödiga” ansträngningar är bortkastad tid.

Tor deppar större delen av tiden och tycker synd om sig själv. Helst vill han att andra ska tycka synd om honom också, men problemet ligger i att det inte finns något att tycka synd om – mer än hans bristande och arma självförtroende. Han är helt enkelt bara en väldigt ängslig människa.

Kalle är av det energiska slaget. Allt som anses vara en utmaning tar han sig an, och det helhjärtat. Hans ambition är att vara bäst i allt (och då menas verkligen allt – från idrott och musik till spel och julklappsinhandlande) och allt annat än det är en besvikelse. Fast det blir väldigt sällan sådana besvikelser. Han är alltid glad och positiv, och är väldigt omtyckt av sina vänner för sin utstrålning och karisma.

Benny gillar ansvar och har alltid 100 % koll på allt och alla. Han älskar att bestämma och är oftast övertygad om att hans idéer är de rätta, även om han alltid är öppen och ödmjuk inför andras förslag och funderingar. Stora framgångar är inte en nödvändighet, utan det viktiga för Benny är att han ser en välorganiserad grupp som är nöjd med sin ledare. Organisation och strukturering är a och o.

Sten är tvilling med Sven och eftersträvar även han livsnjutning. Fast Sten är redo att göra det mest extrema av saker för att tillfredställa sina existentiella behov. Fallskärmshoppning, bungyjump, kamelridning… you name it. Leva till det yttersta är hans motto.

Jan är en filosofisk rackare. Allt som går att tänka på har han med största sannolikhet redan tänkt på dubbelt så många gånger som du bara kan föreställa dig. Nästan i alla fall. Han lever för att diskutera med andra av hans slag och på så vis ta del av andras tankegångar för att eventuellt korrigera sina egna uppfattningar, om inte ändra dem helt. Han dömer människor efter hur djupsinnade och intelligenta de är, och de som inte lever upp till hans egen nivå beklagar han sig över djupt.

Leif skulle av många beskrivas som en psykopat. Själv skulle han bara påstå att han besatt en ovanligt stor dos av likgiltighet. Han skulle mycket väl ha kunnat se på medan en katt drunknade utan att fälla en tår. Detta avvikande beteende är han dock medveten om och han har lärt sig genom livets gång att agera på ett mänskligt sätt för att undvika sociala sanktioner.

Lars är även han en kallsinnig människa. Men till skillnad från Leif bryr han sig oftast inte om att agera mänskligt. Om Leif kan tyckas vara en psykopat så är Lars verkligen det. Att se andra bli sårade ger honom en sjuklig tillfredställelse. Han tvekar aldrig att ta till våld om situationen kräver det, fast allra helst föredrar han psykiska förnedringar.

Hans står för ödmjukhet och vänlighet. Den enda lyckan för honom är att få uppleva och ta del av andras lycka. Att hjälpa andra och göra dem glada är hans stora passion i livet. Hans eget välbefinnande sätts alltid i andra hand.

Så vad har dessa krakar gemensamt? They’re all inside of my head.

Solen sken väldigt skarpt uppe i den klarblåa och väldigt molnfria himmeln. På ön där jag sysselsatte mig med intensiv avkoppling på den kritvita stranden bodde enbart urinvånarna, mörkhyade och gästvänliga sådana. Helt plötsligt spred sig en orolig känsla över ön. En liten stund senare stod det klart varför. Vår planet höll på att invaderas av illasinnade utomjordingar i gigantiska, surrealistiska rymdskepp som bokstavligt talat tycktes titta ner genom molnen, som plötsligt existerade på den nyligen så klara himmeln.

Av okänd anledning rörde de inte ön där jag befann mig. Nu fick jag istället följa hela spektaklet ur en tredjepersonsvy uppifrån. Likt ett civgame fick jag se hur först hela Europa utplånades, följt av Nordamerika. När sedan Afrika zoomades in, så hände inget. Sedan flyttades vyn till Sydamerika och vidare till Östasien och samma procedur upprepades där. Tydligen tyckte inkräktarna att dessa ställen var allt för vackra och anspråkslösa för att förinta.

Tillbaka till ön då. Jo, där hade molnen åter försvunnit och årets upplaga av Expedition Robinson dragit igång. På en lång smal stock ute i havet satt ett antal tävlande med benen vadandes i vattnet, däribland en dvärg, och försökte hålla balansen på den. De flesta hade inga större svårigheter med detta uppdrag, med undantag från dvärgen. Problemet för denne var att stocken av någon ologisk anledning övervägande tyngdes ner likt en gungbräda på den sida där dvärgen var placerad. De andra deltagarna besvärades inte av detta, men dvärgen nådde med sin ringa längd inte upp över vattenytan. Här kommer jag in i bilden igen och försöker förgäves sätta dvärgen i mina knän, men eftersom stocken tyngdes ner desto mer när jag satte mig där också så var det till liten nytta.

Efter en minst sagt tveksam insats i att försöka rädda den lilla krabaten fann jag mig själv stå på ön igen. Fast nu hade jag tredubblat min storlek och likt Gulliver på Lilliputt granskade jag de miniatyriska palmerna. Jag och några okända personer skulle försöka vila oss lite i hängmattorna som…ja, antagligen svävade de eftersom det inte fanns några träd att hänga dem i, eller så fanns det det ändå. Ingen vet. I varje fall så besvärades vi på något märkligt sätt av myrorna, som för övrigt rimligtvis borde ha varit löjligt små, varpå vi tränades av de nu återkomna urinvånarna i att kasta spjut (ungefär av en tandpetares storlek) på dem. Just när jag höll på att bli riktigt vass på att träffa de små krypen gjorde en röst sig påmind genom att plötsligt ljuda över ön. Den var misstänkt lik maggis mammas.