Efter ett från början välämnat telefonsamtal med en varelse av det motsatta könet igår som sedan dessvärre eskalerade i en konversation grundat på ett tragiskt missförstånd, och därefter en kort diskussion med min mor, har jag nu kommit ett steg närmare sanningen om kvinnans oförutsägbara natur.

Tjejer tar allt vi killar säger bokstavligt. Literally speaking. De ignorerar vad som rimligtvis bör vara den egentliga avsikten med det vi försöker få fram och spinner istället vidare på alla miljontals tänkbara tolkningar. Meningen "jag är sugen på glass" bör när det vibreras fram av mina stämband tydas som att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att offra en tjugolapp av mina besparingar för att få knapra i mig en daimstrut. Om vi å andra sidan läser meningen ord för ord, och slår av det logiska tänkandet för en stund, så skulle man mycket väl kunna tro att en plötslig abstinens för kokain blommat upp inom mig.

Vi, den testosteroniserade halvan av mänskligheten, måste tänka som politiker innan vi uttalar oss om något. Ett litet snedsteg och man kan hälsa hem. Att sedan försöka övertyga den kvinnliga åhöraren om den egentliga och rätta avsikten, när misstaget väl är gjort, är nämligen i princip mission impossible. Då räcker knappast ens politisk erfarenhet för att föra en förmånlig argumentation. Lösningen på detta problem mina herrar, får bli nästa steg mot sanningen.

The room was not a room to elevate the soul. Louis XIV, to pick a name at random, would not have liked it, would have found it not sunny enough, and insufficiently full of mirrors. He would have desired someone to pick up the socks, put the records away, and maybe burn the place down. Michelangelo would have been distressed by its proportions, which were neither lofty nor shaped by any noticeable inner harmony or symmetry, other than that all parts of the room were pretty much equally full of old coffee mugs, shoes and brimming ashtrays, most of which were now sharing their tasks with each other. The walls were painted in almost precisely that shade of green which Raffaello Sanzio would have bitten off his own right hand at the wrist rather than use, and Hercules, on seeing the room, would probably have returned half an hour later with a navigable river. It was, in short, a dump, and was likely to remain so for as long as it remained in the custody of Mr. Svlad, or "Dirk," Gently, né Cjelly.

Ungefär så kommer min boning antagligen med stor fördel kunna beskrivas när jag flyttat hemmifrån.

Jag vet inte hur många gånger följande mening uttalats till mig när jag jobbat på Willy's (av olika personer dessutom, oberoende av varandra): Du ser helt uppgiven ut Kewin, är allt bra? Syns det verkligen så tydligt att jag verkligen avskyr mitt arbete?
Och en sak jag inte kan förstå är hur så gott som alla andra kan vara så passionerade över jobbet. Jag menar, de kan verkligen helt uppriktigt bli besvikna om försäljningssiffrorna är låga en dag. En sak om butikschefen blir det, men vanlig personal? I don't get it, jag struntar i vilket, så länge jag får min lön är jag glad.

Ibland har man dock kul på jobbet, inte på grund
av jobbet i sig, utan personalen emellan. Idag, exempelvis, lekte vi gangstasmurfar borta vid brödet.


Smurf off your mothersmurfer!

.

En del människor tenderar att bli tjocka. Det finns dock olika typer av tjockhet. Vi har det vi kallar att vara kraftigt byggd. Man kan även vara mullig, lätt överviktig, grymt överviktig, biffig, född med en stor benstomme, gravid, fet, ölkagge-tjock, stor, bred, rund, omfångsrik etc. En del människor kan till och med kalla sig tjocka utan att egentligen vara det. Sist har vi min personliga antifavorit: Fläskig.

När man är fläskig har det verkligen gått för långt. Ni vet när man nästan kan se fettet drypa ut ur varenda liten por. Det tycks inte finnas en kvadratcentimeter där fettöverskottet inte försökt lämna sin värd och misslyckats. Och det är inga strukturerade och släta gubbamagevalkar inte, här snackar vi valkar som ser ut som en swimmingpool sett ut om ett gäng elefanter gjort bomben i den samtidigt.

Förra veckan när jag gick och plockade upp charkleveransen på Willy's kom ett exemplar som man utan att få dåligt samvete kunde kalla fläskigt. Andra adjektiv som hade passat in hade varit sunkigt och luffsigt. Han kom ingåendes, eller inlunkandes, med en sådan blick som bara utstrålar meningen: Jag skiter i hur jag ser ut, och jag skiter verkligen i hur andra tycker jag ser ut. En stor grå t-tröja vars framsida var försett med något som antagligen var dreggel från hans slappa mun bars av den övre halvan av hans kropp. Hans byxor var säkerligen inhandlade någon gång på 90-talets mitt, och hade förmodligen använts flitigt sedan dess. Och nu kommer det vidrigaste av allt. Jylfen var öppen. Inga kallingar. Jag rös, jag klöktes, jag tittade bort, jag gick bort, jag bad om att aldrig få se honom, eller något liknande, igen.

De senaste åren har en helt ny form av såkallad brottslighet blommat upp i det moderna samhället. Föga överraskande är det kanske när jag talar om för er att det är nedladdning och olovlig distribution av upphovsrättsskyddat material över internet jag syftar på. Detta kommer inte att vara ett inlägg om huruvida det är rätt eller fel att ladda ner musik, så ni kan nu andas ut en lättnandens suck.

I Sverige (har inte så stor koll på resten av världen faktiskt) har regeringen tagit fram gåspennorna och ändrat lite i lagboken för att försöka stoppa denna nya brottsvåg. Ipredlagen heter det senaste tillskottet. Med hjälp av denna lag tillåts myndigheter att kolla upp all nätverkstrafik i vårt land. Detta innebär i teorin att all nedladdning skulle kunna upptäckas, men även att snubbarna där uppe vid makten i princip kan läsa alla mail vi skickar till varandra. Frihetskränkande och ett slag i ansiktet på den personliga integriteten menar somliga. So what, säger jag.

Jag tror många använder dessa argument om intrång i privatlivet och dylikt som ett skydd mot deras egentliga avsikter - nämligen att tanka filmer, tv-serier, porr, ja listan är lång över allt som är lättåtkomligt på nätet. Om vi nu antar något så orimligt som att det faktiskt finns ett antal personer som sitter och läser varenda litet mail, eller till och med lyssnar av våra telefonsamtal (vilket inte är någon risk än, så länge du inte är misstänkt av polisen för något dumt du gjort), så skulle det för det första inte finnas någon som helst möjlighet att de skulle komma ihåg ett dyft av det som sagts/skrivits under en hel dag. Och om de inte kommer ihåg det, då finns det ingen anledning att gnälla, eller hur? För det andra skulle de ändå inte få dokumentera något eller berätta för någon annan om något som inte anses vara olagligt. Så det är inte precis som att små hemligheter om vad du hittade på i lördagsnatt skulle spridas till landets alla kvällstidningar.

Nä, enligt mig är den personliga integriteten inte det minsta hotad. Det är bara fejkliberaler som försöker måla upp en bild av ett odemokratiskt Sverige där folkets bästa inte tas på tillräckligt stort allvar. Själv tycker jag då att det svenska folket mår bra och gynnas av ett mer brottsäkert samhälle. Sedan huruvida nerladdning bör klassificeras som kriminellt eller ej tar jag inte ställning till...

Det här med beröm. Jag har svårt för det. Inte för att jag överdoseras av det direkt, men de gånger jag får har jag svårt att ta åt mig av det. Jag har nämligen en tendens att cyniskt och skeptiskt begrunda hur pass mycket man bör värdesätta lovorden när de väl kommer flygande mot en. Här följer lite tankar kring ämnet.

•         Har du nyligen givit en klapp på axeln till personen i fråga som berömmer dig? I så fall är sannolikheten avsevärt större att han/hon berömmer dig för att vara snäll tillbaka, än om en berömning skulle komma rent spontant.

•         Vad har personen för förväntningar på dig? Är de låga så är prisningarna inte speciellt mycket värda. Om jag till exempel skulle laga en pastarätt och vi säger att jag aldrig lagat mat förut (vilket för övrigt inte är allt för långt ifrån sanningen) och pastan blir en stor estetisk katastrof, men den ändå smakar lite sämre än okej, så skulle man ju kunna säga att det var bra gjort av mig för att vara första gången. Fast egentligen var det inte särskilt bra alls.

•         Är personen bättre (alternativt tro sig vara det) än dig i det han/hon berömmer dig för? Då kan det bero på ren sympati över att du är så pass mycket sämre.

•         Vad är det du får beröm för? Jag menar, det är ingen konst (för mig och andra TV-spelare) att ta tre level 9-botar på SSB på en och samma gång. För en utomstående kan det te sig imponerande, men för oss skulle det vara svårare att kasta en tennisboll. Duktiga fotbollsspelare jonglerar med en fotboll i flera minuter som en annan dricker kaffe. I detta fall handlar det om vana och träning, inte att man är någon exceptionell naturbegåvning.

Sammanfattningsvis: Om jag ska kunna känna att jag verkligen presterat något ska jag i princip kunna kasta mig ut på en isrink i full konståkarmondering och få full pott av samtliga, väldigt opartiska, domare. Då skulle jag bli innerligt glad och stolt.

Vi var på en mindre motorbåt. Tillräckligt stor dock för att rymma ett par personer. Det var jag, det var Dick (vars byxände jag vid ett tillfälle bet tag i för att inte glida av vad det nu var jag höll på att glida av), Stisse (som var någon form av utkiksman som kontinuerligt kommenterade vad han såg), antagligen Nedström (såg ej honom, men han höll en ständigt pågående konversation med Stisse) och det var Helge. Båten färdades med relativt hög hastighet på väg mot en stad över något som tydligen var Nilen. Efter en stund utbrister Helge att "nä, nu får det vara dags att krocka!" och uppenbarligen var det så att han hade tillgång till en egen liten båt/hoovercraft som han skulle roa sig med. Jag pekade på en flod som gick parallellt med vår och sa till Helge lite skämtsamt att han kunde köra i den och krocka. Floden var för övrigt full av kajmaner och krokodiler (en krokodil hade tre par ben vilket jag uppmärksammade förvånat, men som jag inte fick någon större respons för). Helge skrockade och svarade med, som jag uppfattade det, ett ironiskt "ja".

                      Huruvida han gjorde det eller inte kommer inte denna historia förtälja, eftersom jag vid något okänt tillfälle materialiserats in i en lokal som till en början såg lite ut som maskinrummet i Titanic (tror till och med handlingen av filmens sista halvtimme spolades förbi i en kort revy). Fullt av folk var det. Långsamt började lokalen förvandlas till något som hade kunnat vara en nattklubb och under förvandligstiden fick jag klart för mig att andra världskriget snart skulle sätta igång. Det skulle inledas med en flygbombning av hamburgare mot vår lokal. Folk brast ut i panik, men det fanns ingenstans att ta sig ut. Jag förstod inte varför utan såg fram emot det. Besvikelsen lade sig dock över mig när jag såg att det var hemmalagade hamburgare som föll ner över oss - inte Burger King's. Samtidigt hade ett fåtal personer insett att det trots allt inte hade varit fel med lite hamburgare varpå de sträckte ut sina armar efter dem.

                      Efter detta inleddes attack nummer två: Musik att dansa till i lokalen! Nu hade rummet definitivt förvandlats till en nattklubb och alla dansade till Elvis Presleys Hound Dog. Minns att jag påpekade för David Persson att det måste vara en bug någonstans eftersom denna låt egentligen släpptes 22 år efter andra världskrigets start (vilket för övrigt skulle förutsätta att kriget började 1934). David verkade inte bry sig så hemskt mycket om vad jag sagt, utan fortsatte leendes dansa vidare. Fler 50- och 60-talsklassiker fortsatte att spelas och jag minns att jag satt utanför och pratade med någon (kan ha varit Tisen) om att detta var riktig musik och att jag minsann kände igen alla låtarna. Det var rätt vackert ute - solen hade precis gått ner, en varm bris fick palmen att svaja lite, havet blänkte och stjärnorna började en efter en att tindra fram. Inga tecken på något hamburgarbombardemang.