En del människor tenderar att bli tjocka. Det finns dock olika typer av tjockhet. Vi har det vi kallar att vara kraftigt byggd. Man kan även vara mullig, lätt överviktig, grymt överviktig, biffig, född med en stor benstomme, gravid, fet, ölkagge-tjock, stor, bred, rund, omfångsrik etc. En del människor kan till och med kalla sig tjocka utan att egentligen vara det. Sist har vi min personliga antifavorit: Fläskig.

När man är fläskig har det verkligen gått för långt. Ni vet när man nästan kan se fettet drypa ut ur varenda liten por. Det tycks inte finnas en kvadratcentimeter där fettöverskottet inte försökt lämna sin värd och misslyckats. Och det är inga strukturerade och släta gubbamagevalkar inte, här snackar vi valkar som ser ut som en swimmingpool sett ut om ett gäng elefanter gjort bomben i den samtidigt.

Förra veckan när jag gick och plockade upp charkleveransen på Willy's kom ett exemplar som man utan att få dåligt samvete kunde kalla fläskigt. Andra adjektiv som hade passat in hade varit sunkigt och luffsigt. Han kom ingåendes, eller inlunkandes, med en sådan blick som bara utstrålar meningen: Jag skiter i hur jag ser ut, och jag skiter verkligen i hur andra tycker jag ser ut. En stor grå t-tröja vars framsida var försett med något som antagligen var dreggel från hans slappa mun bars av den övre halvan av hans kropp. Hans byxor var säkerligen inhandlade någon gång på 90-talets mitt, och hade förmodligen använts flitigt sedan dess. Och nu kommer det vidrigaste av allt. Jylfen var öppen. Inga kallingar. Jag rös, jag klöktes, jag tittade bort, jag gick bort, jag bad om att aldrig få se honom, eller något liknande, igen.