Folk pratar ofta om vad det är man ser hos andra som får en att tycka om dem. Minns till exempel att jag var tämligen ensam som liten att främst vilja ha en tjej med lite intellektuell kapacitet. Fick väl en och annan sned blick för det. Fast nu ska jag inte bara snacka om vad man ser hos en eventuell fjälla, utan så där överlag hos nära vänner och dylikt.

Många uppskattar ärlighet. Själv tycker jag det är väldigt överskattat. Okej, personen i fråga behöver kanske inte vara en mytoman, men helt ärligt, om någon av er läsare någon gång skulle tro att jag skulle må bättre av att inte få höra sanningen, så ljug för all del. Jag skulle förmodligen gjort det samma. På samma vis menar de flesta att folk som snackar skit bakom ryggen på annat folk är avskum. För det första så gör vi väl alla det någon gång och för det andra så är det väl mycket bättre att man beklagar sig över någon inför andra, än att själv gå straight up till personen och dissa denne rakt upp och ner. ”Hej Kewin, jag tycker verkligen du är en jättetrevlig person, men du har en riktigt ful och äcklig näsa och dessutom så tycker folk att du luktar som en soptipp”. Nä tack, håll det för er själva.

Själv uppskattar jag rationellt tänkande och öppensinnighet. Ett samlingsnamn vore kanske rent sunt förnuft. Förmågan att kunna se saker och ting utifrån ett brett perspektiv och inte alltid ta ställning för det som råkar gagna en själv bäst. En väldigt fin egenskap som enligt mig många i denna värld saknar. Det spelar ingen roll om du är smart eller dum, har du ett sunt förnuft väger det mycket tyngre. Det finns inget värre än envishet och folk som låter känslor ta överhanden och som vägrar att lyssna och ta till sig av andras åsikter och funderingar. Men är man befriad från ett rökfyllt tunnelseende och har det jag kallar sunt förnuft – well, consider yourself a true friend of mine.