Eftersom att jag antar att Wictor på sin bloggs nuvarande listskapning över "de stora bandens låtar du inte hört" inte kommer att ta upp gamla antika band som The Who, hade jag tänkt ta mig friheten att göra det här.

Alltså; Del 6.2 - Ett ställe mellan himmeln och helvetet

För de som inte är bekanta med The Who, så kan jag upplysa er om att det är ett band som bildades någon gång under 60-talets mitt. De är en av de stora pionjärerna inom rock och är det enda band tillsammans med Rolling Stones som överlevt (delvis åtminstone) till våra dagar. Det som skiljer The Who från flertalet av banden från tiden då den "riktiga" musiken föddes, är att samtliga fyra medlemmar var exceptionella sett ur flera olika aspekter.
Basisten John Entwistle var den första att väva in ett bassolo i en låt och är av många ansedd att vara en av de främsta basisterna i världshistorien, om inte den bästa. Trummisen Keith Moon hade förmodligen ADHD, och lirade på trummorna därefter. Han var den första att seriöst använda två baskaggar (nu för tiden har vi i och för sig en dubbelpedal istället) och var i övrigt en väldigt extravagant och kort sagt galen person. Gitarristen och låtskrivaren Pete Townshend skrev de tonårsrebellsika texterna och sedermera även de allra första rockoperorna (tillsammans med resten av bandet förvisso). Även känd för sitt vilda och passionerade gitarrspel med sina karakteristiska vevanden med armen likt en vindmölla. Sångaren Roger Daltrey var väl den som stack ut minst med sitt långa, blonda, lockiga hår (som Led Zeppelin-sångaren Robert Plant senare apade efter) samt sitt aggressiva svingande med micken som till och med publiken fick ducka för. Vid konserternas avslut brukade medlemmarna frenetiskt slå i sönder scenutrustningen och sina instrument efter ett extra vilt framförande av låten My Generation, förutom den lugne Entwistle som helt kallt stod kvar på sin plats och lirade vidare på låten.

Låten jag hade tänkt introducera för er är den brillianta Heaven And Hell. Den är skriven av basisten och är en av de få låtar som inte sjungs av Roger Daltrey, utan av Entwistle själv. Personligen tycker jag att den är en av bandets absolut bästa låtar, men den har fått lite uppmärksamhet av andra icke inbitna The Who-fans. Bakom de brutala trummorna och det skräniga gitarrspelet enligt Woodstockerans alla lagar (som jag förvisso bara älskar) gömmer sig en fantastisk, komplicerad och framförallt välgjord basslinga som får den musikälskandes hjärta att slå volter. Texten gör lite narr av himmel- och helvetetänkandet genom att få det att framstå som orättvist att vissa får komma upp och spela harpa på vita fluffiga moln, medan somliga får stå och skratta elakt nere i eldarna med sina treuddar. Varför kan inte alla få leva för evigt istället? Enkelt skrivet, men ack så brilliant. Tillsammans med den inte helt klockrena sången bidrar alla ovannämnda attribut till att skapa en nära inpå magisk låt. Varsågoda att se och lyssna.