Jag hatar kemi. Har alltid gjort det. Det enda bra som kommit från kemi som nått mina öron är rubrikens påstående. I övrigt - skräp. Inte för att det är tråkigt eller så egentligen, men det känns bara som en så meningslös vetenskap att ägna tid åt. Ta en bägare med saltvatten, sätt brännaren under, se vattnet dunsta bort och voíla, där ligger saltet kvar! Eller ta det här sockert och sätt fyr på det och titta, nu blev det svart. Det är för att kolatomer är ett av de ämnen som...blablabla, so what? Nä, tacka vet jag fysik där man faktiskt kan relatera till något vettigt. Anyhow, om kemi i sig är tråkigt att läsa, så är historien kring den betydligt roligare. I en av böckerna jag läser för tillfället finns en del av den nedtäcknad. Titeln på boken är En kortfattad historik över nästan allting, och ja, det säger pretty much vad du kan vänta dig att läsa i den. Kapitlet Grundämnesfrågor inleds så här:

"Det sägs ofta att kemi blev en seriös och respektabel vetenskap 1661, då Robert Boyle i Oxford utgav The Sceptical Chymist - det första arbetet som skilde mellan kemister och alkemister. Men dessförinnan var det en lång och ofta oberäknelig övergång. På 1700-talet kunde forskare känna sig märkligt väl till mods i båda lägren - som tysken Johann Becher. Han åstadkom ett nyktert och föga framstående verk om mineralogi, Physica Subterranea, men han var också säker på att han med de rätta materialen skulle kunna göra sig själv osynlig."

Därefter tas ett annat exempel upp. Det om en man som trodde sig kunna tillverka guld ur mänsklig urin (likheten i färg tycks ha varit en bidragande faktor till hans geniala slutsats) genom att lagra massvis med urinfyllda hinkar i sin källare under en tillräckligt lång tid. Detta misslyckades såklart, men istället bildades ett tämligen välbekant grundämne - fosfor. Fosfort var, på grund av den omständiga tillverkningsprocessen, till en början väldigt dyrt, men sedan den svenske kemisten Carl Sheele klurat ut ett enklare sätt att göra det på, sjönk priserna en aning. Om Calle står det sedan beskrivet om vilken fantastisk kemist han var. Han upptäckte en massa grundämnen, men fick på något sätt inte credit för en enda. Ibland var det för att hans redogörelser inte hann bli klara i tid innan någon annan gjorde upptäckterna, men det största minuset var helt klart att resten av världen inte förstod svenska. I övrigt var han som sagt en nästintill lysande vtenskapsman. Ett undantag. Så här står det i boken:

"Sheeles enda påfallande brist var att han konstigt nog envisades med att smaka på allt han arbetade med, inklusive välkända obehagliga ämnen som kvicksilver och blåsyra - en förening som är så berömd för sin toxicitet att Erwin Schrödinger 150 år senare valde den som gift i ett berömt tankeexperiment (någonting om en katt instängd i ett rum och den giftiga syran). Sheele fick dock betala för sin dumdristighet. Vid bara 43 års ålder hittades han 1786 död vid sin arbetsbänk, omgiven av en mängd giftiga kemikalier, av vilka kunde förklara den förbluffande min han uppvisade i dödsögonblicket."