Jag hatar kemi. Har alltid gjort det. Det enda bra som kommit från kemi som nått mina öron är rubrikens påstående. I övrigt - skräp. Inte för att det är tråkigt eller så egentligen, men det känns bara som en så meningslös vetenskap att ägna tid åt. Ta en bägare med saltvatten, sätt brännaren under, se vattnet dunsta bort och voíla, där ligger saltet kvar! Eller ta det här sockert och sätt fyr på det och titta, nu blev det svart. Det är för att kolatomer är ett av de ämnen som...blablabla, so what? Nä, tacka vet jag fysik där man faktiskt kan relatera till något vettigt. Anyhow, om kemi i sig är tråkigt att läsa, så är historien kring den betydligt roligare. I en av böckerna jag läser för tillfället finns en del av den nedtäcknad. Titeln på boken är En kortfattad historik över nästan allting, och ja, det säger pretty much vad du kan vänta dig att läsa i den. Kapitlet Grundämnesfrågor inleds så här:

"Det sägs ofta att kemi blev en seriös och respektabel vetenskap 1661, då Robert Boyle i Oxford utgav The Sceptical Chymist - det första arbetet som skilde mellan kemister och alkemister. Men dessförinnan var det en lång och ofta oberäknelig övergång. På 1700-talet kunde forskare känna sig märkligt väl till mods i båda lägren - som tysken Johann Becher. Han åstadkom ett nyktert och föga framstående verk om mineralogi, Physica Subterranea, men han var också säker på att han med de rätta materialen skulle kunna göra sig själv osynlig."

Därefter tas ett annat exempel upp. Det om en man som trodde sig kunna tillverka guld ur mänsklig urin (likheten i färg tycks ha varit en bidragande faktor till hans geniala slutsats) genom att lagra massvis med urinfyllda hinkar i sin källare under en tillräckligt lång tid. Detta misslyckades såklart, men istället bildades ett tämligen välbekant grundämne - fosfor. Fosfort var, på grund av den omständiga tillverkningsprocessen, till en början väldigt dyrt, men sedan den svenske kemisten Carl Sheele klurat ut ett enklare sätt att göra det på, sjönk priserna en aning. Om Calle står det sedan beskrivet om vilken fantastisk kemist han var. Han upptäckte en massa grundämnen, men fick på något sätt inte credit för en enda. Ibland var det för att hans redogörelser inte hann bli klara i tid innan någon annan gjorde upptäckterna, men det största minuset var helt klart att resten av världen inte förstod svenska. I övrigt var han som sagt en nästintill lysande vtenskapsman. Ett undantag. Så här står det i boken:

"Sheeles enda påfallande brist var att han konstigt nog envisades med att smaka på allt han arbetade med, inklusive välkända obehagliga ämnen som kvicksilver och blåsyra - en förening som är så berömd för sin toxicitet att Erwin Schrödinger 150 år senare valde den som gift i ett berömt tankeexperiment (någonting om en katt instängd i ett rum och den giftiga syran). Sheele fick dock betala för sin dumdristighet. Vid bara 43 års ålder hittades han 1786 död vid sin arbetsbänk, omgiven av en mängd giftiga kemikalier, av vilka kunde förklara den förbluffande min han uppvisade i dödsögonblicket."

The room was not a room to elevate the soul. Louis XIV, to pick a name at random, would not have liked it, would have found it not sunny enough, and insufficiently full of mirrors. He would have desired someone to pick up the socks, put the records away, and maybe burn the place down. Michelangelo would have been distressed by its proportions, which were neither lofty nor shaped by any noticeable inner harmony or symmetry, other than that all parts of the room were pretty much equally full of old coffee mugs, shoes and brimming ashtrays, most of which were now sharing their tasks with each other. The walls were painted in almost precisely that shade of green which Raffaello Sanzio would have bitten off his own right hand at the wrist rather than use, and Hercules, on seeing the room, would probably have returned half an hour later with a navigable river. It was, in short, a dump, and was likely to remain so for as long as it remained in the custody of Mr. Svlad, or "Dirk," Gently, né Cjelly.

Ungefär så kommer min boning antagligen med stor fördel kunna beskrivas när jag flyttat hemmifrån.

Vidgade Vyer Vortex, eller Total Perspective Vortex som den heter på engelska, är en minst sagt farlig och destruktiv uppfinning. Offren för denna skapelse är efter ett besök i den aldrig sig själva, det vill säga om de överhuvudtaget överlever. Det som gör Vidgade Vyer Vortex så oerhört farofylld beror på det faktum att den utsatte i ett litet litet ögonblick får skåda hela universum i sin oändliga helhet samtidigt som en liten pil pekandes på en oerhörd minimal liten prick, föreställandes personen i fråga, hänvisar till orden "du är här".

Konstruktionen av Vidgade Vyer Vortex bygger på teorin att alla atomer i hela universum förhåller sig till varandra på ett visst bestämt sätt. Utifrån detta påstående kan man i teorin extrapolera, det vill säga skapa ett simulerat universum med alla stjärnor, planeter, individer och Kalle Anka pocketböcker på precis den plats där de är vid det givna tillfället, genom att ta reda på den exakta atomstrukturen i till exempel en muffin. Nedan följer ett litet utdrag ur The Restaurant at the End of the Universe.

Trin Tragula - for that was his name - was a dreamer, a thinker, a speculative philosopher or, as his wife would have it, an idiot.

          And she would nag him incessantly about the utterly inordinate amount of time he spent staring out into space, or mulling over the mechanics of safety pins, or doing spectrographic analyses of pieces of fairy cake.

          ‘Have some sense of proportion!' she would say, sometimes as often as thirty-eight times in a single day.

          And so he built the Total Perspective Vortex - just to show her.

          And into one end he plugged the whole of reality as extrapolated from a piece of fairy cake, and into the other end he plugged his wife: so that when he turned it on she saw in one instant the whole infinity of creation and herself in relation to it. To Trin Tragula's horror, the shock completely annihilated her brain; but to his satisfaction he realized that he had proved conclusively that if life is going to exist in a Universe of this size, then one thing it cannot afford to have is a sense of proportion.